Jacob Bursell: Snygga människor fick lägre ränta

En något oväntad effekt när de första peer-to-peer-lånen lanserades var att snygga människor fick lägre ränta. Det säger nog en del om oss människor – däribland att alla inte har kommit till denna jord för att ägna sig åt kreditprövningar.

En hel del har dock hänt sedan peer-to-peer-lånens tillblivelse för ungefär femton år sedan, och en avgörande skillnad är att tillgångsslaget – i brist på bättre ord – börjar växa upp.

Människan har lånat ut pengar hit och dit sedan begynnelsen. I stor utsträckning är det dock en marknad som har betjänats av banker och nischade finansbolag. Det har också varit en lönsam verksamhet, vilket möjligen förklarar varför inte du har bjudits in att delta (förrän nu). Att ägna sig åt det här har dock inte varit helt okomplicerat. Du har behövt kontor med kaffeapparater och kopiatorer. Du har behövt lånehandläggare, back office-personal och en rad andra saker som kostar pengar. Ska man låna ut pengar till andra så måste man ju dessutom ha pengar, vilket nuförtiden är billigt, men i alla fall inte gratis. Och utöver dessa kapitalkostnader vet vi att bankerna har fått lägga berg av pengar på livsuppehållande underhåll av medeltida it-system. Och när alla dessa kapital- och rörelsekostnader läggs samman och vältras över på kunderna har in- och villkoren blivit mindre fördelaktiga. Åtminstone för alla andra än banken.

Sen blev det 2000-tal, och de första P2P-företagen dök upp. Okej, det blev ingen omedelbar kioskvältare, men deras idéer hade meriter. P2P-bolagen, i kontrast till bankerna, behövde inga kontor, utom möjligen ett till sig själva. Här är det ju dessutom kunder som lånar ut pengar till andra kunder. Eftersom själva P2P-bolaget inte lånar ut pengar själva, så har de inte heller några kapitalkostnader. Men inte minst har de som moderna skapelser haft förmånen att kunna bygga en infrastruktur med tidsenlig teknik. Allt det här ger låga rörelsekostnader, vilket lämnar betydligt mer pengar på bordet till investerare och låntagare. Eller med andra ord: Ett välskött P2P-företag kan i regel erbjuda lägre räntor till låntagarna, och samtidigt en bra riskjusterad avkastning till dig som investerare. Däri ligger också tjusningen.

Men den kanske mest fantasikittlande utvecklingen nu är institutionernas inträde i marknaden. Lendifys ursprungliga idé, som många andra i branschen, var att sammanföra privatpersoner. Men när bolaget öppnade upp sin plattform för professionellt kapital förvandlades man snarare till en marknadsplats för lån. I grunden förblev filosofin densamma, men institutionernas entré har vidgat föreställningen om vilken roll den här typen av plattformar kan komma att spela med tiden. Plötsligt talar vi potentiellt om en mötesplats för olika typer av aktörer, med en rad olika typer av behov. Med dagens ränteläge lär det inte vara svårt att hitta såväl privatinvesterare som institutioner som vill investera i konsumtionskrediter, billån, bostadslån eller företagslån. Och med möjligheten att ösa ur det institutionella kapitalet borde det leda till ytterligare prispress i marknaden. Hade politikerna stått på tårna skulle faktiskt lån mycket väl kunna utvecklas till ett tillgångsslag med samma självklara folkliga acceptans som aktier, men utan korrelation till börsens neurotiska ryckningar. Dit är dock vägen lång.

Sedan saknas det förstås inte utmaningar. En investering i privatlån blir inte bättre än plattformens kreditbedömningar. Får man tillbaka sina pengar? Svaret på den frågan kommer variera från land till land. I Sverige råkar dock förutsättningarna vara goda. Mycket goda till och med, då Sverige enligt Lendifys franske kreditchef Vincent Kolb är ”en dröm” för någon vars jobb går ut på att bedöma folks betalningsförmåga. Det är en historia som börjar med Gustaf II Adolf och hans kamerala sidekick Axel Oxenstierna. Men det, och till Vincent Kolb, återkommer vi till i nästa blogginlägg.

Jacob Bursell

Kom igång med investeringar i lån redan idag.